Till Riksförbundet
Gå till distrikt
Bakgrundsbild

Om bygden

Huvudbild

Skokloster, slottet och godset

 

Skokloster är Håbo kommuns nordligast belägna socken. Den omfattar norra delen av en halvö som i väster avgränsas av mälarfjärdarna Oxen och Gorran, i norr av Ekoln och i öster av den långsmala Skofjärden.


Norra delen av socknen med kyrkan o slottet.

På Skohalvön finns talrika fornlämningar som vittnar om den förhistoriska bebyggelseutvecklingen. Bland många andra fornlämningar finns det i de höglänta områdena på ås krönet vid Arnö huvud karaktäristiska bronsålderslämningar. Detta omtalar en fastare bosättning på Skolandet från äldre järnåldern.

I områdets södra del markeras sockengränsen mellan Häggeby och Skokloster av två höga, spetsiga stenar på vardera sidan av gamla Skoklostervägen vid Hagalund strax innan Lugnet. Intill sockengränsen, på ett högt bergskrön mellan vägen och Mälaren ligger fornborgen Lugneborg. Den är anlagd under yngre järnåldern som en bevakningsborg intill de viktiga forntida land- och sjövägarna.


Sockengränsen mellan Häggeby/Skokloster.

Längs vägen vid övre och nedre Sånka ligger några väl bevarade soldattorp. Sedan indelningsverkets införande under 1600-talets slut har det funnits nio soldattorp i Skokloster. Idag är åtta av dem bevarade och fem av dem ligger i Sånka. År 1990 skänkte friherrinnan Hermine von Essen soldattorp nr 48 i nedre Sånka till föreningen Skokloster Gille. Torpet är en av de äldsta i socknen och byggdes någon gång under 1700-talets senare del. Idag används torpet som ett bygdemuseum med många besökare varje år.


Soldattorp nr 48 ägs av Skokloster Gille.

I Flasta by finns en kyrkoruin som utgör resterna av en romersk västtornskyrka som troligen uppfördes vid 1100-talets första hälft. Kyrkan antas vara byggd som gårdskyrka men har även fungerat som sockenkyrka. När cisterciensnunnornas klosterkyrka i Sko stod färdig vid 1200-talets mitt förlorade den äldre kyrkan vid Flasta sin funktion och ödelades. Strax nordväst om kyrkoruinen ligger en samlad bebyggelsemiljö med ett före detta skolhus och fattigstuga.


Flasta kyrkoruin där det hålls gökotta varje vår.

Vid Kvarnbacken har det en gång i tiden funnits en kvarn. Kvarnen revs omkring år 1900 men på den gamla kvarnkullen finns finns en före detta mjölnarbostad bevarad.  Den utgörs av en välbevarad sidokammarstuga byggd 1832.

I det stora skogsområdet sydöst om Skönlund intill Burmavägen ligger det höga Håberget på vars krön det finns lämningar av en fornborg. Den cirka 100 x 70 meter stora borgen utgörs främst av naturliga klapperstensvallar och stenfält som till vissa delar avgränsas av kortare vallar. Borgen som är den högsta punkten i hela Håbo kommun har troligen varit en tillflyktsplats under oroliga tider.

I ett mycket vackert läge intill Skofjärden ligger slottet och kyrkan. Platsen var betydande redan under förhistorisk tid på grund av sitt läge intill den viktiga vattenfarleden mot Uppsala.


Bild av slottet som funnits som vykort på slottet.

Under tidig medeltid var flera stormannaätter betydande jordägare på halvön. Sko gård tillhörde Knut den långe som mellan 1229 och 1234 var kung i Sverige. Efter Knuts död 1234 uppläts egendomen till nunnor ur cistercienserorden. Dessa etablerade en klosterverksamhet som under 1240-talet resulterade i uppförandet av den imponerade kyrkobyggnaden med tillhörande klosteranläggning.

Efter reformationen 1527 indrogs klostret och stora delar av dess omfattande jordegendomar till kronan. Efter 1588 var hela klostergodset i statens ägo.

År 1611 förlänades den dåligt underhållna egendomen med den förfallna klosteranläggningen den baltiska adelsmannen Herman Wrangel av Karl IX. Det så kallade Gamla slottet, allmänt benämnt Stenhuset, inreddes av Herman Wrangel till bostadshus. Byggnaden utgjordes då av två sammanbyggda medeltidshus. Efter att ha gift sig med Margareta Grip föddes sonen Carl-Gustaf. På 1620-talet lät Wrangel renovera den före detta klosterkyrkan och 1639 uppfördes det Wrangelska gravkoret på kyrkans södra sida.


Det gamla slottet, idag allmänt kallat Stenhuset.

Godset ärvdes av sonen Carl Gustaf Wrangel som 1654 påbörjade uppförandet av det nuvarande slottet. Till det yttre stod det färdigt 1671 medan inredningsarbetena pågick till fram till Carl Gustaf Wrangels död 1676.

Ägarlängder (klickbar länk till ägarlängder).

När han dog övergick ägandet till familjen Brahe. Ägarbytet kom av att Carl-Gustaf Wrangels äldsta dotter Margareta Juliana gifte sig med greve Nils Brahe. Släkten Brahe fortsatte att äga Skoklosters slott ända fram till 1930 då Magnus Per Brahes systerson Gustaf Fredrik von Essen tog över. 1967 sålde Rutger von Essen slottet till svenska staten för 25 miljoner kronor.

Skoklosters slott (länk till slottets hemsida).

Slottet är beläget på Skohalvön vid Mälaren i Håbo kommun, mellan Stockholm och Uppsala. Slottet räknas som ett av Europas främsta barockslott. Det är det största privatpalats som någonsin har byggts i Sverige och tillkom under den svenska stormaktstidens mest blomstrande period. Trots en byggtid på över trettio år fullbordades slottet inte helt, utan bygget avstannade då byggherren Carl Gustaf Wrangel dog 1676.

Arkitekt var troligen byggmästaren Caspar Vogel från Thüringen. Jean de la Vallée ritade barockträdgården och en sjögård som aldrig förverkligades. Även Nicodemus Tessin den äldre var inblandad i projektet eftersom slottets fasadutformning sannolikt återgår på dennes ritningar. De originella åttkantiga tornen och deras huvar har motsvarigheter i palatset Ujazdów i Warszawa i Polen som Wrangel belägrade under Karl X Gustavs polska krig. Den som ansvarade för anläggningens fullbordande med avseende på trädgården och inredningarna var den svenskfödde arkitekten Mathias Spihler som var verksam här som inspektor till och med 1686. Skokloster är arkitektoniskt unikt i Sverige. Det finns inga påtagliga föregångare eller efterföljare.

Slottet förvärvades 1967 av staten som då började ett omfattande renoveringsarbete. Skokloster är numera museum och sedan 1971 ett statligt byggnadsminne som förvaltas av Statens fastighetsverk. På Skoklosters slott förvaras över 50 000 föremål, däribland en omfattande vapensamling – som är en av Europas mest kända – och ett porträttgalleri med 600 verk. Vissa av museets salar visas för allmänheten under sommarmånaderna.

 

Skokloster Gods

Huvudgården där klostret var beläget brukades i dess egen regi och får man antaga med hjälp av anställda eller arrendegårdarnas folk. Efter reformationen då gården under nära ett sekel tillhörde kronan är det ovisst om Sko Gård, som det var brukligt på andra håll, förvaltades av en häradsfogde. Sannolikt är dock att det även då var socknens allmoge som fick hjälpa till med skötseln. Så blev även fallet under den period fram till början av 1600-talet då Prästgården låg här innan den byttes mot Frista, som därefter blev prästens hemvist under tre sekel. Efter Herman Wrangels förläning av Sko brukas gården av arrendatorer till början av 1800-talet. Under denna tid tjänstgjorde Stenhuset, uppfört under klostertiden och ombyggt av greven, som bostad för arrendatorn och några anställda. De senare kom även att bo där då gården brukades i ägarens egen regi från 1823.

1674-års gårdskarta visar bilden av en kyrkby som i stort kom att bestå till den stora omdaningen med rivning och utflyttning 1895.

 1674 års gårdskarta
Omritad detalj av 1674 års gårdskarta,
återgiven i ungefärlig skala 1:1.500.
 

Anställda vid Sko Gård (rustmästare och slottsknektar)
Från mitten av 1800-talet fram till andra världskriget fanns cirka 12 familjer förutom pigor och drängar som fortlöpande bodde nere vid godset. Dessutom smeder, murare o snickare som var anställda men bodde på andra platser i socknen. Bland de anställda fanns en outtalad men tämligen strikt rangordning som möjligen minskade något under 1900-talet.

Information om cookies

Bygdegårdarna och dess undersidor använder ibland cookies för att underlätta ditt besök på vår hemsida. Om du inte vill att vi lagrar cookies på datorn kan du stänga av detta i inställningarna för din webbläsare. Du kan läsa mer på minacookies.se